Jag var bara 1,5 år då jag och mamma flyttade till min bonuspappa. Som ni förstår kommer jag inte ihåg hur det var att växa upp någon annanstans men jag hade ofantligt bra kontakt med min biologiska pappa hela tiden. Detta tror jag till största del beror på att mamma och han aldrig var osams framför mig och min syster samt att vi själva ficka välja när vi skulle vara hos den ene eller andra.
Börge blev "min" pappa! Han gjorde allt så rätt, han busade, satte gränser, skrattade och grät med mig! Han var helt otrolig på att fixa och trixa. Glömmer aldrig då alla barn på gatan hade lådbilar som de tävlade med och han byggde en av järn till mig, riktig ratt och allt. Självklart vann jag stort över alla grabbar, åh vad han skrattade!
Eller då vi tittade på Vasaloppet på tv och han kom inåkande o frågade om blåbärsoppans var klar, han var snart i Evertsberg. Eller när jag som 14 -åring kom hem efter disco och öppnade dörren och alla kastruller brakade ner från ett snöre, tala om att jag skrek....bara för att han skulle veta när jag kom hem! Han snárkade som en stock och märkte det inte...
Men han trivdes som allra bäst när han var i skogen och jagade. Att få skjuta var inte alltid det viktigaste utan få vara tillsammans, dricka kaffe på en stubbe, grilla lite korv det var livet för pappa.
Han var så stolt första gången som Gustav sköt med hagelgevär, han älskade alla gånger som barnen var med på älgjakt...
I höstas fick han plötsligt ont i sina ben och hade svårt att gå längre sträckor, han blev skickade till oändliga undersökningar av alla de slag. En läkare frågade honom hur långt han gå och när han svarade ca 100 meter sa läkaren att räckerinte det då...
För ett litet tag sedan upptäcktes att hans njurar inte var ok, han skulle få dialys. Vi hade många och långa samtal om detta, då Calle har erfarenhet av detta. Sista läkarbesöket han var på för 2 veckor sedan bestämdes att de skulle operera hans kroppspulsådern. Det var inget pappa såg fam emot men man har väl inget val sa han. Han bad att läkarna skulle ta hans ben först och kroppspulsådern efter men det vägrade de.
I onsdags kväll ringde pappas "nya" sambo och sa att pappa hade dött!!!
De hade opererat kroppspulsådern på tisdagen och operation hade varit lyckad...men blodet hade ingenstans att ta vägen då det inte kom ner i benen! Så på onsdag eftermiddag fanns endast alternativet att amputera hans ben vid ljumskarna om han skulle klara sig!
Man väckte upp pappa och han sa att det ville han inte : "-jag är jägare, nu gör vi pinan kort!
Strax efter 15 på eftermiddagen somnade han in...
Kramar Malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar