Jag är som en disktrasa

Åh vad jag blir trött på mig själv emellanåt!!!
Idag var jag på ett möte och fick höra en massa positiva saker men vad är det jag nu ligger och funderar på innan jag ska somna?... Ja just det, den enda negativa saken som sades på hela tiden!!!

Är du likadan? Varför har man såå svårt att ta positiv respons när man som en disktrasa suger åt sig negativ kritik? Jag blir såå irriterad på mig själv...och då går det ju så mycket lättare att somna..*asg*

Annars har dagen varit rolig! Jag är med "min" elev då hon är på prao i en förskoleklass. Barn är för härliga...massor av frågor, och underfundiga svar på det mesta. Jag tror att hon har tyckt att det varit en bra dag, timmarna har gått fort så vi har inte hunnit prata så mycket.

Hur har din dag varit?

Kram från en som borde sova....

När Skalle-Per dör...

...i Ronja Rövardotter skriker hennes pappa:-Han fattas mig!


Det är precis så det känns nu när pappa dött, han fattas mig! Men sorgen rymmer så mycket mer, det finns både ilska och vemod likaså som det finns lättnad. En lättnad att de aldrig amputerade hans ben...


Allas sorg är olika, ingen är rätt och ingen är fel. Vi människor är olika och komplexa och ingen relation är den andra lik. Men trots att vare person har sin egen sorg så har man även ett starkt gemensamt farväl.


Emellanåt visar det sig att det finns ljus i mörkret. Idag spelade de "Vart jag går över skogar berg och dalar" på radion och jag sörjde inte bara pappa utan att han aldrig mer kommer få gå över skogar berg och dalar. Det var ju där han trivdes som allra bäst!
Har idag varit och beställt blommor till hans begravning, inget stort utan litet och enkel, precis som han var. Funderade när jag gick i solen var jag var tacksam över när jag tänkte på honom. Pengar vid födelsedagar? Nej, för att JAG fick vara med honom!


När jag nu tänker på den kommande  begravningen så är det med en klump i bröstet men även att vi är där för att hedra pappa. Alla som kommer att vara där är ju inte där för att de har känt honom såsom jag fick göra utan för respekt. Respekt för pappa men även för oss som är kvar. Pappa skulle fnyst åt alltihop men innerst inne vet jag att han skulle ha myst av all uppmärksamhet.


Efter begravningar brukar det bli som om luften går ut lite, en lättnad som kommer, att man klarade av dagen.
Och kanske är det så att vi behöver få se döden för att förstå vad det innebär att faktiskt LEVA?
En stund tänker vi på döden och sorgen, vår egen och andras, och att vi vet att det finns ett slut. Vi ser slutet, och sedan är det en lättnad att gå åt andra hållet-och fortsätta att verkligen leva!!

Kramar Malin

Fake it until you make it...

I tisdags var jag på en jätteinspirerande föreläsning i Oldsbergs Arena. Personen som stod för all inspiration var ingen annan än Blossom Tainton!!
Jag blir nu tvungen att erkänna att hon inte har varit någon av mina större idoler, har helt enkelt tyckt att hon är lite för mycket om du förstår vad jag menar...


Men, det finns ju oftast ett men, sedan i tisdags har jag ändrat mig!! Det hon pratade om var så förståndigt och klokt. Att ta dagen lite mer som den kommer, inte stressa mer än nödvändigt och att intala sig att man är perfekt...i alla fall tills man blir perfekt!


Vi fick prova på att superandas för att få lite extraenergi att plocka fram en trött onsdagseftermiddag, jag fick reda på vad burpees är (ja, NI vet säkert), fick reda på hur mycket vatten vi behöver dricka varje dag samt massor av andra nyttiga påminnelser.


10 burpees i snabb takt så hjärtat får jobba är lika krävande för kroppen som 1,5 timmes promenad! NU finns inget mer att skylla på, det hinner till och med jag med...


Men det jag mest tog med mig av kvällen är att vi alla är perfekta, hur vi än ser ut! Det lönar sig inte att älta, antingen kan man göra något åt saken och gör då det om det är det du vill eller så kan man inte göra något och varför då gå och älta det??


Allt detta har jag hört så många gånger förr men just i tisdags, så nära pappas bortgång, gick det rakt in i mitt hjärta!!
Jag har bestämt mig...detta året ska jag aktivt handla och arbeta för att jag och hela familjen ska bli bättre på att ta vara på tiden som är just NU!!


Hur gör du??


Kramar Malin

Bonus...

Jag var bara 1,5 år då jag och mamma flyttade till min bonuspappa. Som ni förstår kommer jag inte ihåg hur det var att växa upp någon annanstans men jag hade ofantligt bra kontakt med min biologiska pappa hela tiden. Detta tror jag till största del beror på att mamma och han aldrig var osams framför mig och min syster samt att vi själva ficka välja när vi skulle vara hos den ene eller andra.

Börge blev "min" pappa! Han gjorde allt så rätt, han busade, satte gränser, skrattade och grät med mig! Han var helt otrolig på att fixa och trixa. Glömmer aldrig då alla barn på gatan hade lådbilar som de tävlade med och han byggde en av järn till mig, riktig ratt och allt. Självklart vann jag stort över alla grabbar, åh vad han skrattade!

Eller då vi tittade på Vasaloppet på tv och han kom inåkande o frågade om blåbärsoppans var klar, han var snart i Evertsberg. Eller när jag som 14 -åring kom hem efter disco och öppnade dörren och alla kastruller brakade ner från ett snöre, tala om att jag skrek....bara för att han skulle veta när jag kom hem! Han snárkade som en stock och märkte det inte...

Men han trivdes som allra bäst när han var i skogen och jagade. Att få skjuta var inte alltid det viktigaste utan få vara tillsammans, dricka kaffe på en stubbe, grilla lite korv det var livet för pappa.
Han var så stolt första gången som Gustav sköt med hagelgevär, han älskade alla gånger som barnen var med på älgjakt...

I höstas fick han plötsligt ont i sina ben och hade svårt att gå längre sträckor,  han blev skickade till oändliga undersökningar av alla de slag. En läkare frågade honom hur långt han gå och när han svarade ca 100 meter sa läkaren att räckerinte det då...

För ett litet tag sedan upptäcktes att hans njurar inte var ok, han skulle få dialys. Vi hade många och långa samtal om detta, då Calle har erfarenhet av detta. Sista läkarbesöket han var på för 2 veckor sedan bestämdes att de skulle operera hans kroppspulsådern. Det var inget pappa såg fam emot men man har väl inget val sa han.  Han bad att läkarna skulle ta hans ben först och kroppspulsådern efter men det vägrade de.

I onsdags kväll ringde pappas "nya" sambo och sa att pappa hade dött!!!

De hade opererat kroppspulsådern på tisdagen och operation hade varit lyckad...men blodet hade ingenstans att ta vägen då det inte kom ner i benen! Så på onsdag eftermiddag fanns endast alternativet att amputera hans ben vid ljumskarna om han skulle klara sig!
Man väckte upp pappa och han sa att det ville han inte : "-jag är jägare, nu gör vi pinan kort!

Strax efter 15 på eftermiddagen somnade han in...

Kramar Malin