Idag har jag efter 16 månader (!) fram och tillbaka varit hos en "gammal bekant" som jag hade förmånen att ha som läkare 1991!
Jag blir så vansinnigt arg och frustrerad om jag tänker på hur jag har mått och framför allt hur jag har blivit bemött av sjukvården under dessa månader. Att behöva slåss för att man ska bli tagen på allvar, att höra att man är för tjock och gå ner i vikt så slutar det att värka, att hånle åt mig...ja det har varit flera turer. Men det är tyvärr såsom så många andra säger: man måste vara frisk för att orka vara sjuk...
För att göra en låång historia lite kortare så började det med att jag fick ett sår på magen i ett gammalt operationsärr som inte ville läka. Detta var mellan jul och nyår -13. Såret blev större och större och värkte mer och mer. Var ett antal ggr på vårdcentralen där jag ena gången fick höra att det skulle läggas om för att nästa gång få en utskällning för att jag lagt om det.
Månaderna gick och inte läkte såret och jag fick mer och mer ont. Fick svårt att behålla mat, uppstötningar och halsbränna (det har jag endast haft vid mina 2 graviditeter tidigare).
En remiss till kirurgmottagningen och samtal med en läkare som sa att problemet var att jag hade ett ärrbildningsbråck innanför naveln, men detta ville de inte göra något åt innan såret på magen hade läkt.
Ytterligare tid gick och i oktober förra året hade jag en ny tid på kirurgen och då var problemet att jag var överviktig, såret skulle
aldrig läka innan jag gick ner i vikt...och så gick läkaren ut ur rummet!
Fly förb*nnad gick jag efter och sa till honom vad jag tyckte och tänkte och tog sedan mina kläder och gick.
Efter detta tröttnade jag på att "slåss" och gav upp, kanske var det så att jag inbillade mig att jag hade ont? Kanske var jag deprimerad och behövde medicin som de erbjudit? Kanske vantrivdes jag på jobbet och behövde sömntabletter som de ville ge mig?
I januari gick det inte att ignorera mina problem längre, hade så ont en stund efter måltid och fick behålla mindre och mindre. Ännu en gång tog jag kontakt med vårdcentralen och denna gången fick jag komma till en läkare som blev minst sagt arg då jag berättade min historia!
Ett argt telefonsamtal så var jag tillbaka på kirurgen och denna gången kändes det inte lika nonchalant. Såret hade jag själv fått att läka genom att smörja honung på och inte lägga om det.
Jag var nu också sjukskriven då jag inte orkade ta mig ur sängen mer än för att gå på toaletten. Kräkningar, illamående och diarrer var min vardag.
Remisser på löpande band till röntgen och gastroskopi blev svaret nu. Efter gastroskopin ( då man såg att jag hade början till magsår) blev det datortomografiröntgen, vanlig röntgen samt nu här om veckan en ventrikelröntgen.
Idag var det så äntligen dags för mig att komma på ett mottagningsbesök hos en "gammal" läkare som jag hade i början av 90-talet. Han berättade att han läst igenom min journal sedan dess, tittat på alla bilder, provsvar o dyl. och svaret jag fick var att självklart måste det till en operation!
På röntgenbilderna kan man se att vätska inte rinner som den ska när den kommer till magsäcken utan tar en egen lite väg, man ser ett tydligt diafragmabråck (ja det har bubblat i mig lång tid) och man ser ärrbildningsbråcket!
-"Har du inte haft ont?"
kunde inte hålla mig för skratt och jag kan lova att det var inte långt till tårarna när jag 20 minuter senare gick ut från hans rum...
Äntligen någon som tror på mig, någon som inte tror att jag under denna tid inbillat mig, någon som hittat felen (även om det var fler än vi trodde), någon som kommer se till att det blir operation ( även om den blir större än väntat)...
ÄNTLIGEN!!!
kramar Malin
