Världens mest underbara pedagog...

För cirka 5 år sedan behövdes det en ny dagmamma i byn där jag bor.
Här fanns redan en jätteduktig sådan men hon hade låång kö och det var många barn på väg in i barnomsorg och även på väg till livet=)

Vi var ett antal föräldrar som slet som djur för att få till ännu en dagmamma. Jag har i många år innan detta varit väldigt negativ till just dagmamma och tyckt att det är bättre pedagogik på förskolan.

En bra kandidat som ville jobba som detta här ute på landet hade vi, nu gällde det bara att få med kommunen på samma planer som oss. Det var lättare sagt än gjort. Det börjades väldigt riktigt med möten, samtal med politiker av alla de slag och kontakter med tjänstemän. Efter att ha blivit lovade att det skulle bli som vi ville fick vi en dag läsa i morgontidningen att det gick inte alls, det fanns inga pengar till detta!!

Näe, nu var löftet borta och vi skulle köra våra barn in till staden. Problemet är bara att när man som vi bor på kommungränsen jobbar de flesta i "fel" stad, vilket innebar att man skulle få åka cirka 13-15 mil/dag...och vilka tider som barnen skulle behöva barnomsorg vill jag inte ens tänka på...=(

Ja, kunde de köra med fulspel och lova det de sedan tog tillbaka tänkte vi göra likadant. Jag kontaktade regionaltv och tidning och bjöd in dem till ett möte, ringde till han som lovat och sa som det var att i morgon kommer TV och gör ett reportage...jag blev inte förvånad när han 2 timmar senare ringde upp mig och sa att nu var anställningsbeviset påskrivet=))

Tänk vad lite publicitet kan göra..;=)

Denna underbara person heter Irma, bor mitt ute på landet med hönor, katter, får och lammungar. Hur mysigt är det inte för barnen att få mata djur, plocka ägg, sätta potatis?
Jag råkade säga till henne förra sommaren att jag skulle vilja göra fågelbad av rabarber men inte hade hunnit...ett par dagar senare kom Filippa hem med ett!!

Inte nog med att hon har haft 7 dagbarn utan hon har 5 egna också...!!


Vi som har haft våra barn hos Irma har inte haft NÅGOT att klaga på, hon har tid för alla, inga problem som inte kan lösas och inget är omöjligt, inte ens med 12 barn i huset=))

Men nu har hon bestämt sig för att gå vidare i livet, jag tycker att det är synd att kommunen inte fattar att de verkligen går miste om någon som brinner för barnen!! Ibland är inte en utbildning allt...

Jag önskar Irma all lycka till i framtiden och är, om jag får vara lite egoistisk, underbart glad och tacksam att jag får ha min dotter kvar hos henne tills Filippa börjar skolan=))

William Shakespeare sa en gång:

LYCKAN

är lik en parfym:

vi kan inte stänka den på oss

utan att ett par droppar kommer på någon annan

P.s bilden visar en del av "Irmas barn" när det var sommaravslutning förra året...

armlös, benlös men inte hopplös...

Det är namnet på senaste boken jag har läst. Det är en av de bästa böcker jag någonsin har läst!!

Mikael Andersson heter författaren och det är en självbiografi om hans liv. Han föddes i mitten av 60-talet utan armar och ben efter vad han själv tror beror på att hans morfar besprutade ogräs med ett medel, som senare blev förbjudet, när hans mamma var i de första veckornas graviditet.

Han beskriver sitt liv rakt upp och ner utan krusiduller, man får följa honom då han berättar om hur det vara att växa upp i ett vanligt bostadsområde med "vanliga" kompisar.

Det han skriver handlar så oerhört mycket om hur tron kan hjälpa oss att komma dit vi vill. Det är bara vi själva som sätter våra gränser...

Efter att ha läst hans bok kände åtminstone jag att egentligen är inget omöjligt...det kanske tar lite längre tid bara.

Som mamma får man sig både en och två tankeställare när man läser om hur

läkarna ville sätta honom på institution eller när de tjatade att han skulle ha protes.

Hur det har gått för honom? Ja, han är lyckligt gift 3-barns far, egen företagare och utan proteser..=)

Har du inget att fördriva kvällarna med nu innan våren kommer på allvar så tycker jag du ska läsa boken, inget kommer att vara hopplöst efter det!!

Kramar Malin

Rensning pågår...

Jag vet inte hur ni har det hemma hos er men här hos oss har vi en tendens till att spara på gamla saker...ni vet, kan ju vara bra att ha.

Men efter att vi nu äntligen helt har rensat pappas lägenhet och förråd har det blivit liite mycket i våra egna.

Självklart finns det några saker som jag vill spara men egentligen är de ju inte så många, men att bara kasta är ju onödigt..;=)

Våra barn älskar att åka på loppis, gärna handla något men även sälja tycker de om...så efter att i helgen ha rensat garage, målarrum, torkrum och förråd har vi insett att ska vi kunna sälja allt på loppis får vi nog göra det till ett heltidsjobb!

Så nu har vi bestämt att vi ska ha en egen loppis här hemma i vår...hör av mig längre fram när det blir..;=)

Maken är glad över att kunna gå i sitt garage och jag är överlycklig över att äntligen kunna hänga upp tvätt på tork ordentligt. Calle brukar säga att man ska flytta vart 10:e år så sparar man inte på sig så här mycket, han kanske kan vänta ett par år till om vi röjer nu?!?

Kramar Malin

kramar Malin

Syjuntan...

Mellan varven är vi ett gäng glada "kärringar" som träffas och har syjunta. Som i de flesta andra fall av syjuntor så har det blivit en pratjunta mest, men oj vad trevligt vi har!!

Härom kvällen var vi hos Ingvor i Värne. Själv hade jag inte ens med mig något att göra...kan inte virka, stickar inte just nu och brodera går inte...vi pratar för mycket;=)

Vi började prata om att vi kanske skulle ta och ha matjunta istället...träffas och laga middagar ihop...eller aktiejunta...oj vilket tjöt det skulle bli vad vi skulle göra med den eventuella vinsten;=)...för vinna skulle vi ju absolut göra!!

Det är så härligt att träffas med jämna mellanrum och bara få vara...alla har sitt i vanliga fall och vi träffas knappast utanför juntan. Vi är ett blandat gäng, här finns en distriktssköterska, förskollärare, dagmamma, undersköterska och receptionist...tror att det är just blandningen av oss som gör att vi har så himla kul tillsammans.

kramar Malin

Monika...

Idag hade min underbara syster fyllt 46 år om hade levt.

Det har varit en dag med både gråt och skratt här hemma.
Filippa 5 år undrade om hon fick någon tårta i himlen..=) och vi kom fram till att både Monika, morfar och farfar nog åt tårta för fullt!

Det är inte mer än 1 månad sedan Monika begravdes, vissa dagar känns det som evigheter sedan och vissa andra känns det som om det vore igår..

Mamma har varit ute hos oss idag, skönt att få vara varandra nära sådana här dagar. Under kvällen började vi att prata om att hon fyller 70 år i höst. Efter mycket prat, skratt och funderingar lutar det åt att vi tar en resa tillsammans över jul. Det är så att jag längtar redan...har vi inte precis plockat undan julsakerna?!?


Veckans citat:

man ska inte sörja det man förlorat

utan glädjas åt det man har...

Kramar Malin

Nytt år = ny möjligheter...

Ett nytt år har börjat och många förändringar står för dörren:

* jag kommer att börja nytt jobb, vad kan jag i dagsläget inte berätta;=)
* behövs det operation av min tarm eller läker det ut av sig självt?
* pappas bouppteckning ska förhoppningsvis snart bli klar så jag kan släppa det och gå vidare...
* nya varor, nya paryt och nya möjligheter med MACA (yippee!)
* "nya" tänder...=)

ja som ni märker hoppas jag att detta året kommer att ge en del intressanta uppslag och förhoppningsvis även nya ideér.
Idag har jag nästan fått punkt 3 avklarad och det känns skönt,
undersökningar som jag ska gå igenom angående min tarm är inplanerade och så även angående mina tänder, en ny inköpsresa planeras för fullt vilken jag ser fram emot STORT.

Skickar med ett litet visdomsord på vägen:

"Många är öppna
för nya ideér -
så länge det inte innebär
några förändringar."

Våga förändra även dig själv...=))

Kramar Malin

En helt vanlig dag.

Inspirationen tryter för att det ska bli något längre inlägg idag. Men här kommer några härliga bilder på vad dagen har fört med sig...

Barnen och jag har tillsammans med ett extrabarn varit hos goda grannarna Hörléns och ridit en stund.

Det är roligt att komma ut och få rida några andra hästar ibland. Allt gick jättebra och vi hade en härlig eftermiddag.

Tack Ann och Tuva för att vi fick komma=))

kramar Malin

Dessa underbara tulpaner...

För ett tag sedan skrev jag om vilka som har varit inne och läst på min blogg. Idag fick jag ytterligare bevis på att det inte alltid är de man tror som läser som gör det...

Jag och barnen hade varit i Vetlanda och handlat och när vi kom hem hängde det en kasse på dörren med underbara tulpaner...men ingen avsändare!

Ni må tro att tankarna började mala...en hemlig beundrare;=)?

Kunde inte komma på vem det kunde vara och tänkte att det kommer väl förhoppningsvis fram någon gång.

En liten stund senare ringde telefonen och det var en kvinna i grannbyn som jag mycket väl vet vem hon är men som jag egentligen aldrig talat något mer ingående med.

Jag blev helt paff när hon berättade att hon följer min blogg och har läst om allt elände som varit förra året och nu ville hon ge mig en bukett tulpaner för att få lite vårkänslor och en önskan att 2011 skulle bli mycket bättre än 2010!!

Jag blev så rörd och fick tårar i ögenen...Filippa frågade:-"mamma, varför gråter du..har någon mer dött?"...var så glad när jag kunde berätta att man även kan gråta av glädje=))

Tack Eva, du förgyllde min dag!!

Kramar Malin