Veckan som gick...

Förra helgen var vi på dotterns första hopptävling. Det gick bra, kom hem med rosett i bägge klasserna...10 cm och 30 cm högt;-)
Hon klarade det galant trots att hon mitt i all uppvärmning fick byta häst då den hon skulle haft blev halt...önskade att hon hade sagt att hon skulle startat i 50 cm med. Misstänker starkt att det inte var den sista hopptävlingen vi var med på...

Denna veckan har annars mest bestått av ytterligare undersökningar, akupunktur (jag tror o hoppas att det kommer göra lite nytta) och möten med arbetsgivare, fack och Försäkringskassan.
Vad ska man bli när man blir stor? Ja om man inte hade behovet av att få en lön är det mycket jag skulle vilja göra...vem vet jag kanske får köpa mig en trisslott?!?

Den här helgen har varit en del men ändå lugn på sätt o vis vilket har varit väldigt skönt!! Igår var mannen o sonen inne i huset i stan o flyttade en vägg så att Filippa får lite större rum. Nu är det ett par vändor till återvinningscentralen med innan vintern kan komma...
Snart börjar förhoppningsvis det här roliga med att välja tapeter o plock:-)

Imorgon är det lilla julafton för mannen...1 oktober får man äntligen släppa hund i skogen för jakt! Självklart har han tagit ut en semesterdag;-) och jag hoppas att han och de andra i skogen får en härlig dag. Folke (vår hund) lääängtar kan jag säga....

Kramar Malin

"Utdrag från tankar i mitt huvud...."

 

ibland kan jag önska att jag vore barn igen..och hade någon att hålla i handen eller be om hjälp när det är något obehagligt som man står inför.

 

jag har alltid stått upp mot orättvisor och det är jag stolt över! Men hur gör man när det drabbar en själv och man inte orkar vara den tuffa, självsäkra personen hela tiden..vem har man som man kan ta i hand och be snälla ta över jag vågar inte?

 

Vänner? tänker nog många...ja det har jag men seriöst hur skulle det se ut om man som 40+ bad om hjälp med sån`t?...Gud svarar nog de som är troende..javisst men nu menar jag bokstavligt ta i hand.

 

Jag tror på ödet...om det är Gud eller något annat som är ödet kan jag inte säga, men det finns tillfällen (just nu måånga) under de senaste 2 åren som jag funderat på varför en del människor verkar få stå ut med fler motgångar än andra...hur klarar man av det till slut?

 

Menar inte att inte alla har sitt men vissa verkar få lite mer av den skeden..är det för att vi ska lära oss något, erfarenhet eller för att vi ska kunna lära ut något till andra? ja det vore spännande att veta vad ödet bär i sin hand framöver...

 

står inför en del stora förändringar/belsut i mitt liv...har aldrig varit den som fegat ur förr men nu är det inte lika självklart längre, vad det beror på vet jag inte. Jag vet att de som kände min pappa och syster skulle sagt att jag ska följa mitt hjärtas röst för det hade de velat, men när man inte vet vad det vill...

 

Har funderat (män skulle nog kalla det ältat...) en hel del dessa 2 veckor jag varit sjukskriven och vad jag kommit fram till är att jag förstår de människor som på ett eller annat sätt flyr...om det är i droger, alkohol eller genom att ta sitt liv (fegt, ja jag vet)  men jag har samma känsla så förståelsen finns...hade jag inte haft en underbar man som stöttar mig i ALLT och framför allt 2 barn som jag vill mitt allra bästa hade jag nog också tagit den "enkla" vägen...

 

 

 

 



En sak i taget...

Vi har haft fullt upp med renovering av huset i sta´n...men skoj är det!

Under en längre tid har vi, eller mannen, hållit på med köket...men nu börjar vi se slutet. Det blir såå fint.
Efter att ha haft ett riktigt "gammeldags" kök med ekluckor i huset där vi bor nu blir det nu istället betoning på vitt och grått med högglansiga luckor.
Igår kom vitvarorna på plats så nu äntligen kanske vi kan få annat att äta än "flötemat" när vi är där, det ser jag fram emot=)

Medans mannen höll på att installera allt var den äldre generationen=mamma/mormor ute och målade om garageportarna så att vi blev av med den fruktansvärda blåa fägen;-)

Eftersom jag själv inte får/kan lyfta med min höger arm för tillfället bestod min lott att serva med material, mat mm
Vi får många frågor angående när vi ska flytta...förhoppningsvis får vi huset i Mellby sålt tills nästa sommar då vi räknar med att i stort sett ALLT ska vara klart i nya huset och bara flytta in...skulle det vara så att någon är intresserad och vill köpa innan dess så får vi flytta in och ta en sak i taget...

Nu ska jag skjutsa dottern till ridskolan...på lördag ska hon vara med i sin allra första hopptävling, lilla skruttan;-)

Passa på och njut av de vackra höstdagarna...

Kramar Malin

20 år efter...

Vet inte hur många gånger jag har skrivit och beklagat mig över att jag har ont...(tur att man får gnälla av sig).
Har varit på ett antal olika läkarbesök, undersökningar mm men fått höra att det beror på stress och det tunga jobb jag har ( inom vården).
Själv har jag känt att detta kan inte stämma...det beror inte bara på det, har känts som om något annat inte är som det ska men försök få någon läkare att lyssna på det örat...

Helgen som gick var min jobbarhelg och det var en relativt lugn och mycket bra helg men trevliga arbetskamrater. På söndag förmiddagen skulle jag hälla upp kaffe i en termos och orkade inte hålla kaffekannan utan tappade den!
Ingen styrka i handen, domningar och framför allt så oerhört ont i handen och armen gjorde att jag under måndagen på nytt ringde till vårdcentralen för att få hjälp.
Inte för att jag hade några stora förhoppningar när jag gick dit igår men undrens tid är inte förbi!!

Jag kom till en ung kvinna som tog allt jag sa på allvar!! Undersökte mig på alla möjlig och omöjliga sätt;-)
Efter ett långt samtal berättade hon att hon tror att mina bekymmer kommer av att det sitter nerver i kläm i nacken som inte släpper igenom blod till muskler och nerver i armen/handen.
Slätröntgen, magnetröntgen, sjukgymnastik och absolut inga TUNGA lyft blev "dommen"!

Troligen härrör detta sig efter en bilolycka som jag var med om för ca 20 år sedan trodde hon! Tur att man då var på sjukhuset och anmälda skada ifall det nu skulle vara så...

Om någon nu mot all förmodan skulle tro att jag tycker det är roligt att gå hemma och vara sjukskriven kan jag meddela att så är inte fallet. Skulle bra mycket hellre jobba och slippa ha ont men vem vet, nu när det är någon som tror sig veta anledningen kanske det snart kan bli så....

kramar Malin