"Utdrag från tankar i mitt huvud...."

 

ibland kan jag önska att jag vore barn igen..och hade någon att hålla i handen eller be om hjälp när det är något obehagligt som man står inför.

 

jag har alltid stått upp mot orättvisor och det är jag stolt över! Men hur gör man när det drabbar en själv och man inte orkar vara den tuffa, självsäkra personen hela tiden..vem har man som man kan ta i hand och be snälla ta över jag vågar inte?

 

Vänner? tänker nog många...ja det har jag men seriöst hur skulle det se ut om man som 40+ bad om hjälp med sån`t?...Gud svarar nog de som är troende..javisst men nu menar jag bokstavligt ta i hand.

 

Jag tror på ödet...om det är Gud eller något annat som är ödet kan jag inte säga, men det finns tillfällen (just nu måånga) under de senaste 2 åren som jag funderat på varför en del människor verkar få stå ut med fler motgångar än andra...hur klarar man av det till slut?

 

Menar inte att inte alla har sitt men vissa verkar få lite mer av den skeden..är det för att vi ska lära oss något, erfarenhet eller för att vi ska kunna lära ut något till andra? ja det vore spännande att veta vad ödet bär i sin hand framöver...

 

står inför en del stora förändringar/belsut i mitt liv...har aldrig varit den som fegat ur förr men nu är det inte lika självklart längre, vad det beror på vet jag inte. Jag vet att de som kände min pappa och syster skulle sagt att jag ska följa mitt hjärtas röst för det hade de velat, men när man inte vet vad det vill...

 

Har funderat (män skulle nog kalla det ältat...) en hel del dessa 2 veckor jag varit sjukskriven och vad jag kommit fram till är att jag förstår de människor som på ett eller annat sätt flyr...om det är i droger, alkohol eller genom att ta sitt liv (fegt, ja jag vet)  men jag har samma känsla så förståelsen finns...hade jag inte haft en underbar man som stöttar mig i ALLT och framför allt 2 barn som jag vill mitt allra bästa hade jag nog också tagit den "enkla" vägen...