När Skalle-Per dör...

...i Ronja Rövardotter skriker hennes pappa:-Han fattas mig!


Det är precis så det känns nu när pappa dött, han fattas mig! Men sorgen rymmer så mycket mer, det finns både ilska och vemod likaså som det finns lättnad. En lättnad att de aldrig amputerade hans ben...


Allas sorg är olika, ingen är rätt och ingen är fel. Vi människor är olika och komplexa och ingen relation är den andra lik. Men trots att vare person har sin egen sorg så har man även ett starkt gemensamt farväl.


Emellanåt visar det sig att det finns ljus i mörkret. Idag spelade de "Vart jag går över skogar berg och dalar" på radion och jag sörjde inte bara pappa utan att han aldrig mer kommer få gå över skogar berg och dalar. Det var ju där han trivdes som allra bäst!
Har idag varit och beställt blommor till hans begravning, inget stort utan litet och enkel, precis som han var. Funderade när jag gick i solen var jag var tacksam över när jag tänkte på honom. Pengar vid födelsedagar? Nej, för att JAG fick vara med honom!


När jag nu tänker på den kommande  begravningen så är det med en klump i bröstet men även att vi är där för att hedra pappa. Alla som kommer att vara där är ju inte där för att de har känt honom såsom jag fick göra utan för respekt. Respekt för pappa men även för oss som är kvar. Pappa skulle fnyst åt alltihop men innerst inne vet jag att han skulle ha myst av all uppmärksamhet.


Efter begravningar brukar det bli som om luften går ut lite, en lättnad som kommer, att man klarade av dagen.
Och kanske är det så att vi behöver få se döden för att förstå vad det innebär att faktiskt LEVA?
En stund tänker vi på döden och sorgen, vår egen och andras, och att vi vet att det finns ett slut. Vi ser slutet, och sedan är det en lättnad att gå åt andra hållet-och fortsätta att verkligen leva!!

Kramar Malin