Ångest...

Sportlovets sista kväll innan det är dags för jobb igen imorgon, och skola...det är märkligt hur man kan ha ångest efter att varit ledig en vecka. Trivs så kolossalt med mitt jobb men oj vad man vänjer sig fort vid att vara ledig!

Undrar lite vad alla "mina" elever har hittat på, jag hoppas att de har haft ett skönt och lugnt lov vad de än har hittat på.

Slutet av vårt lov blev lite lamslaget då jag fick telefonsamtal av mina älskade bonuspappa (har bott hos honom sedan jag var 1,5 år) som berättade att han måste genomgå MINST en stor operation för sin aorta och i samband med detta kommer han att behöva påbörja dialysbehandling.

Detta med dialys vet jag alltför väl vad det innebär då maken gick i det i ca 5 år innanför han fick sin nya njure...vet hur trött man blir, hur begränsad man blir till att umgås efter dialystider, hur semestrar måste planeras med tanke på om man kan få gästdialys någonstans i mån av plats. Ett plus i kanten är att det är sjukhusets trevligaste personal som jobbar där:-)

Minns så väl att mannen var på dialys direkt efter att dottern hade fötts, hur jag smög ut med henne utan att någon såg oss och hälsade på vår "familj" på dialysen!
Minns hur många teckningar sonen har ritat till personalen och hur många gånger han varit med sin pappa på behandling och krupit upp i sängen för att vänta på att timmarna ska gå...hur goda smörgåsar han har fått smaka på av sin far...

I natt vaknade jag av att jag hade ont i bröstet och grät, blir så kall och arg men vet att det inte hjälper. Ja jag vet att det inte finns någon rättvisa men vill skrika att nu räcker det. Låt mina barn få lite lugn och ro!

Men en sak vet jag...har vi genomgått detta och klarat alla år tidigare så har vi lite till godo och ska klar det även nu, för NU ska vårt elände med sjukdomar och död vara över...det har jag bestämt!

Ha en underbar söndagskväll och glöm inte att ta ställning till donation!

Kramar Malin