Ta hand om dig...

-Hej, hur är det?
-Bra.

Svaret kommer automatiskt. Även om det kanske inte är så himla bra. Men alternativet, att säga att jag har en riktigt risig dag skulle kräva så mycket mer av oss båda.
För ibland är det ju så att man inte vill eller orkar öppna sig. Det blir lättast så här. Kanske är det också för att jag skäms att säga som det är. Alla vill väl vara lyckade och och gilla sitt liv, och må bra och om man inte gör det så ska man väl åtminstone inte klaga inför andra?!

Så helst svarar jag "bra", eller "det får gå" eller "synd att klaga" eller " huvudet upp och fötterna ner" - som är de lite mer dämpande alternativen.
I dem gömmer jag en aning om att allt inte är som det ska men att jag inte vill dela med mig mer än  så.

En vän till mig mådde för ett par år sedan riktigt dåligt under en tid och då valde hon att svara "pass" på frågan om hur hon mådde. Inte "bra" eller "skapligt" utan bara "pass."
Först visste jag inte hur jag skulle bemöta det, jag ville ju visa omtanke. Men senare förstod jag henne.
De dagar som jag själv är riktigt nere och har ont känns det helt omöjligt att säga "bra" när någon frågar men samtidigt vill jag inte komma med en tråkig, deprimerande utläggning. De dagarna finns ingen mer energi än till att orka ta sig igenom dagen!

Så med ett litet "pass" skjuter man upp frågan  och om det verkligen finns tid och kraft kan man prata allvar senare. Med den som verkligen bryr sig.

Det är ju inte så att vi vill vara oärliga och jag tror inte att någon ser mig som en lögnare för att jag ibland svarar "bra" trots att det inte är det. Så jag fortsätter säga det och dessutom lämnar jag av ett "ha det bra" när vi skiljs.
Egentligen tycker jag bättre om "ta hand om dig", det känns personligare och det kan vi ju alla göra efter vår egen förmåga.

Kanske till och med jag, om jag verkligen tar hand om mig, kan se folk i ögonen och svara ärligt:
-Jo, tack det är riktigt bra!

Ta hand om er!!

Kramar Malin