I mitt hjärta...

Idag för 2 år sedan var mitt livs värsta dag...då somnade min älskad storasyster in efter en tids sjukdom.
I det akuta skedet, eller vad man nu kallar det, tror man att livet ska stanna och aldrig kunna bli normalt igen...på något konstigt vis, som jag inte kan beskriva, går en dag i taget och nu har det gått hela 2 år.

2 år av oändlig sorg och saknad...det jag saknar mest är att bara kunna ringa och tjöta lite, prata "skit", skvallra, skälla åt, skratta med och gråta ihop...det helt vardagliga alltså.

Kommer fortfarande på mig att ta upp telefonen för att ringa eller skicka ett mess till henne...men nu funkar det bra att prata för sig själv också, jag tror, hoppas, att hon hör vad jag säger!
Saknaden kommer nog aldrig att försvinna men de glada minnena kommer förhoppningsvis att mer och mer ta över...

Idag fick jag ett mess av en av mina äldsta & bästa vänninor:

"Det finns en blomma vit som snö,

kan ej vissna kan ej dö

den blomman känner du säkert igen,

trofast vänskap heter den..."

Snöiga vinterkramar Malin...