...gör det det?

Förförra söndagen fick vi telefonsamtalet som vi gått och fasat över...
Syrrans tarm hade spruckit och läkarna gav henne 1-2 dygn kvar att leva!!
Självklart åkte vi genast upp till henne...hon var mycket medtagen men hade inte ont (mycket morfin). Det var ingen rolig syn som mötte oss. Hon var så liten och spröd där i sängen. Det fanns inte så mycket kvar av min älskade syster...

I allt det här fruktansvärda som vi hade framför oss fick vi ett par dagar med många, långa, underbara, hemska, roliga, ledsna samtal blandat med skratt och mycket gråt!!

På tisdagen hade jag själv så ont i magen att jag var tvungen att åka tillbaka in till sjukhuset.
Detta var det svåraste och värsta beslut jag någonsin tagit i hela mitt liv...jag visste att det nu var sista gången jag träffade Monika..=(
Men hon ville absolut att jag skulle åka och få behandling och kunna bli frisk, så efter ett oerhört hemskt avsked så åkte jag hem igen. Inlagd på sjukhuset i Eksjö så fick jag ny behandling och säkerligen operation nästa år.

Monika och jag hade telefonkontakt så gott det gick under hela veckan. Själv höll jag kontakt med mamma som var kvar i Norrköping också för att veta hur allt utvecklades.
Jag har i alla år sagt att min syster har som katten, 7 liv, och detta står jag fast vid. Allt från att ha haft bröstcancer som 3 månaders bebis(!) till att ha klarat sig med ett under från trafikolyckor där inget funnits kvar av bilar till att nu leva inte 1 dygn utan 6 med sprucken tarm. läkarna höll med mig och fattade inte hur hon kunde leva.
Men...min syster har alltid varit levnadsglad och det visade hon verkligen nu...

Jag frågade henne flera gånger om hon var rädd, för det var jag, men hon sa att det var honinte. Hon orkade inte mer och ville bara att det skulle ta slut..=(

På lördag förmiddagen gick det inte längre...hon somnade in för sista gången=((

Jag saknar henne så oerhört och förstår inte hur livet ska kunna gå vidare men vet ju att det på något konstigt vis gör det...

En sak vet jag med säkerhet...att när tårarna börjar att avta lite i styrka( det kommer att dröja...) så skulle Monika vilja att vi gick vidare.

Det bästa sättet för att hedra hennes minne kommer att vara att försöka få något gott ur allt elände(hur nu det ska gå till?)...att leva livet så gott som möjligt, att ta vara på chanser som kommer i ens väg...det VET jag att hon hade gjort och ville att vi andra också skulle göra.

Kramar Malin


P.s det kan verka som om jag är "hård" och kall som orkar skriva om detta. Men för mig är det ett sätt att orka gå vidare...tårar har jag under den senaste tiden fällt sååå många att jag inte fattar att det finns några kvar...

Jag vet också att det är helt ok men Monika att skriva om detta, vi pratade om det och hon tyckte det var ett bra sätt att bearbeta saker på. Tyckte själv att det var roligt att läsa det jag skrivit sa hon...