Mammor...

Fick en sådan där tillbaka blick idag. Mamma och jag var på min mormor och morfars grav. Det slog mig vad jag saknar min morfar!

Jag var nog lite av morfars flicka och för den delen var nog alla vi barnbarn hans ögonstenar!

Han fanns alltid där för oss när vi träffade honom, kan inte minnas att jag någonsin har hört honom säga "senare"...

Jag älskade när vi spelade kort, han förlorade alltid. Var det inte för att vi verkligen vann så var det för att vi fuskade och han låtsade om han inte visste det;=)

Han hade alltid tid för oss, busade, lurades och bara var!

Idag när vi var vid graven kom jag att tänka på min egen mamma. Hur underbar hon är mot både mig, maken och barnen!

Hon finns alltid där när vi behöver henne, ställer upp så mycket hon bara kan.Vi har roligt ihop, åker på resor, shoppar och skrattar mycket!

Det är många gånger som barnen ringt och undrat om de får sova över hos henne för att de saknar henne...är säkert 2 dagar sedan de träffade henne sist;=)

Själv kan jag nog med säkerhet säga att hon är inte bara min mamma utan även min bästa vän! Förutom min älskade make finns det nog ingen som vet så mycket om mig och mina känslor som hon gör. Hon håller inte alltid med mig i vad jag tycker, men vilken riktig vän gör det?

Jag hoppas att vi får ha henne kvar i många, många år ännu!